Amerikavilla

Vårt hus är med i nya Avotakka. Vi är till och med på pärmbilden! Text och bild Camilla Hynynen.

Jag har läst reportaget så där fem gånger från början till slut. Synat varenda bildtext. Granskat alla bilder i detalj med falkögon. ”Varför har jag inte plockat undan den där prylen?” ”Om bara äppelträden hade hunnit slå ut!” ”Gud vad golvet är slitet!”

Men faktum är att jag är jättestolt över vårt hus. Jag kommer så väl ihåg kommentarerna när vi hade köpt det 1994 och försökte förklara åt alla tanter som kom och plockade bär på gården: ”Men vad då, där kan man ju inte bo?” svarade de då jag försiktigt nämnde att vi i fortsättningen gärna plockar våra bär själva. Likadant med farbrorn som plockade blommor i vår rabatt och inte alls förstod att huset var bebott trots det stod både bil, cyklar och grill på gården. Ofta fick vi höra att vi inte var riktigt kloka, att det skulle vara mycket enklare att bygga nytt. Varför skulle vi envisas att behålla allt det gamla och ack så slitna… Att restaurera ett gammalt hus var inte ännu IN.

De här gångna åren har lärt oss en massa saker. Inte minst tålamod. Vi flyttade in så fort vi hade el och vatten, sedan kånkade vi möbler och  byggnadsmateraial från rum till rum i ett par år. Frustrerande? Ja. Men det har sparat in en massa hyrespengar.

Allt som vi har kunnat göra själva har vi gjort. Det är det som är det fina: Man lär sig det man måste. Efter att t.ex ha kittat 36 fönster med 208 rutor, var det ingen big deal att fixa växthusets 72. Och på tal om växthus: Allt jag kan om trädgårdsarbete har jag lärt mig genom försök och misstag. Långsamt? Ja. Men desto större är glädjen när man lyckas.

amerikavilla

amerikavilla

amerikavilla växthus

Talomme on uudessa Avotakassa. Keittiömme on jopa kansikuvassa! Kuvat ja teksti Camilla Hynynen.

Olen lukenut jutun varmaan viidesti ja tutkinut kuvat ja kuvatekstit melkeinpä suurrennuslasin kautta. ”Miksi en siirtänyt tuota tavaraa?” ”Oi kunpa omenapuut olisivat ehtineet kukkimaan!” ”Kamala miten kulunut tuo lattia on!”

Mutta totuus on, että olen tosi ylpeä talostamme. Muistan niin hyvin kaikki kommentit kun olimme ostaneet talon 1994. Esimerkiksi tädit jotka tulivat poimimaan marjoja pihallemme. ”Ei tuossa voi asua” he vastasivat ja jatkoivat rauhassa poimimista kun varovasti yritin mainita että jatkossa haluaisimme poimia marjamme itse. Usein saimme kuulla ettemme ole ihan viisaita, että olisi paljon fiksumpaa ja helpompaa rakentaa uusi talo. Miksi ihmeessä halusimme säilyttää kaiken vanhan ja niin kovin kuluneen… Vanhan talon kunnostaminen ei tuolloin vielä ollut IN.

Nämä kuluneet vuodet ovat opettaneet meille valtavan paljon. Eikä vähiten kärsivällisyyttä. Muutimme taloon heti kun saimme sähköt ja veden, sitten raahasimme huonekaluja ja rakennusmateriaaleja huoneesta toiseen pari vuotta. Turhauttavaa? Kyllä. Mutta säästimme tosi paljon vuokrarahoja.

Kaiken minkä voi tehdä itse olemme tehneet. Se tässä on niin hienoa: Kun on pakko oppia tekemään jotakin, sen oppii. Esimerkiksi kasvihuoneen 72 ikkunaruutua ei ollut ongelma eikä mikään, kun ensin oli kitannut talon 36 ikkunaa joissa on yhteensä 208 lasia. Ja kasvihuoneesta puheen ollen: Kaiken minkä tiedän puutarhahoidosta olen oppinut yritysten ja epäonnistumisten kautta. Hidasta? Kyllä. Mutta onnistumisen ilo on sitäkin suurempi.

Om Ann-Sofie

En händig mångsysslare, företagare och stolt husägare.
Det här inlägget postades i amerikavilla, gamla hus, trädgård och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna gärna en kommentar!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s